I dag var jag och tittade på Forsvik igen. Miljöerna väcker minnen hos mig. Där bodde Kalle, där arbetade Gretas far. En man visade hur en stångjärnshammare fungerar. Långsamt och under stort oväsen smalnade järnstaven och blev något längre. Inte så att jag såg det, men han sade att det blev så. Jag såg Anders för mina ögon och undrade om han inte blivit döv. 

Inne i museet fanns också en modell av Forsvik. Visserligen från 1918, men jag kunde föreställa mig hur det var 1816. Slussen var nyss färdig, men något ångfartyg gick det inte där då. 

Jag har några foton som jag hoppas få in här.