Teonauterna av Sam Ghazi

Sam Ghazi : Teonauterna. Norstedts, 2019.

Jag trodde att jag skulle läsa en bok som handlade om hur en kroppslös hjärna skulle uppfatta sin omgivning, och det stämde väl delvis, men det blev mycket mer komplicerat än så.  

Så här börjar boken: 

”Hon släpper kassen där jag ligger på botten. När hon stoppar ner sin skrynkliga hand skrapar hennes vigselring mot mitt hölje av metall.”

Så fortsätter det i en sida.

På nästa sida början boken om igen:

”Adam Kashviri befann sig längre bort än någon annan från resten av mänskligheten.”

Mina reaktioner:

En hel del text handlar om vad det innebär att vara död men ändå uppleva det levande livet omkring sig. En annan väsentlig fråga är förstås hur människor omkring den kroppslösa hjärnan upplever den (som kallar sig själv för ”jag”). Finns det ett kroppslöst ”jag”?

Vad innebär det att vara död men ändå uppleva sin omgivning? frågar jag, medan Jasmine, den kroppslösa och i en dosa instängda hjärnfunktionen frågar sig: ”Om livet är summan av de funktioner som motstår döden, räcker det med en hjärna för att vara levande?”

Själv svarar jag på frågan med en motfråga: Varför låter författaren henne behålla syn (i form av ett kameraöga)  och hörselförmåga, ja t.ill och med viss talförmåga? En viss kontakt med yttervärlden är tydligen nödvändig.

Jasmines mamma får hennes återskapade hjärnfunktioner inbyggda i en dosa, men hennes partner, Adam, behåller i hemlighet en kopia, vilket är strängt förbjudet. Hennes mamma saknar Jasmine så mycket att hon måste begrava dosan, medan Adam låter henne från dosan delta i ett vardagsliv som blir alltmer inskränkt, ja rentav farligt, allteftersom han blir äldre, får stroke och till slut dör.

Den ”verkliga” Iasmine dog under ett uppdrag tillsammans med Adam. De reste i ett rymdskepp med namnet ”Oberon”, älvornas konung. Det gällde en forskningsexpedition som gick ut på att undersöka ett astronomiskt fenomen kallat ”Trögkryparen”, ett ofantligt föremål i form av ett björndjur (finns på omslagssidan) och som har något med Gud att gör över går i misstänksamhet, näst intill paranoia. En förnedrande situation när han berättar om färden för några unga soldater ger en föreställning om hans degradering.

Boken är fascinerande, språket är poetiskt, och fragmenten lockar till att skapa ett sammanhang. Må varje läsare bära med sig sin egen bild. För mig är den hjälplösa situationen när de kroppslösa hjärnfunktionerna uppfattar hur mat kokar över på spisen och ändå inte kan ingripa en av de mest skrämmande.

*************

Detaljer att fundera på:

”Adam tog en klunk ur vattenflaskan som hängde i bältet. ” (sid. 74)

Jag funderar på hur det fungerar i tyngdlöshet. Hur hänger vattenflaskan? Hur kan man ta en klunk, måste man inte suga för att få i sig vatten?

Döendet beskrivs på fyra och en halv sida. Jag som själv trott att jag dött en gång förvånas över detaljerna av smärta. Adrenalinet som sprutades runt i kroppen balanserade smärtan inne i mig till en förvåning: Var det så lätt att dö?

Ur synvinkeln ”romanskrivande” är detta inte en bok som kan användas för att lära ”nybörjare” att skriva romaner. Den har ingen lättfångad dramatisk kurva, fragmenten är svårbegripliga och ”planteringarna” följs inte upp - jag undrar t.ex. fortfarande vad scenen med delfinerna är bra för. Inte heller är karakteristiken av Adam eller Jasmine särskilt djupgående. Är de extra- eller introverta? Planerande eller impulsiva? Sådana enkla karaktärsbeskrivningar är ingenting för Sam Ghazi.

Om Ian McEwan: Machines like me

Om Machines like me av Ian McEwan

En man har lagt ner en förmögenhet på att skaffa sig en robot. För mig ligger det intressanta i dels hur roboten är konstruerad rent fysiskt, dels hur personligheten beskrivs.

I den här boken simuleras hjärtslag och andning hos roboten, men 

• man kan inte känna pulsen, hjärtslagen känns och hörs bara i bröstet
• Andningen känns ur munnen, varm och fuktig

Att bestämma personligheten hos en robot liknar de råd vi får för att bestämma sig för karaktärernas personligheter:. McEwan har valt en av många möjliga modeller, nämligen följande dimensioner:

”Social kompetens, extraversion, mottaglig för yttre erfarenheter, noggrannhet, emotionell stabilitet”.

Den  här roboten, som kallas för Adam, blir alltmer människolik. Redan på sidan 76 visar han ”devoted attention”, ja till och med ”delight”!  Längre fram blir han förälskad i samma kvinna (Miranda) som jaget, och till och med ligger med henne. (Han kan få penisen styv genom att fylla den med vatten).

I en intressant episod blir jaget inbjuden att träffa Alan Turing. Den gamle matematikern berättar att några robotar tagit livet av sig när de upptäcker hur inkonsekvent människan är, t.ex. hur människan förstör jorden som hon ändå måste bo på.

Den stora kollisionen mellan artificiell och mänsklig intelligens kommer när Adam självsvåldigt avslöjar att Miranda ljugit, visserligen med gott uppsåt, i en domstol. Jaget angriper Adam och stuvar undan honom, ”livlös”, i en garderob. Miranda skickas i fängelse för sitt edsbrott.

Många sidohistorier kommer upp, politiska frågor, likaväl som frågan om hur människan måste balansera lögn och sanning för att överhuvudtaget kunna leva, och hur en robot aldrig kan fås att förstå den balansen.

Tyvärr har förlaget missat att det kommit in sammanhangslösa stycken på några ställen - förvillande och helt oacceptabelt.

När jag ser på boken med mina ”roman”-ögon ser jag att den inte följer den dramatiska kurvan, att ”gestaltning” är så gott som helt frånvarande och att den innehåller alltför mycket ”fakta-presentation”. Ändå var jag fascinerad av den. Fakta om politiska händelser kunde jag skumma eller helt enkelt hoppa över. Vad jag fastnade för var försöken att visa hur ett strikt logisk tänkande kommer i konflikt med sociala hänsyn, hur hämnd kan försvaras när en vänskap är tillräckligt stark och hur ett barn kan få människans korthus att ramla ihop.