Bokhylla

Bokhylla
Bra med dörrar!

söndag 15 september 2019

Om Ian McEwan: Machines like me

Om Machines like me av Ian McEwan


En man har lagt ner en förmögenhet på att skaffa sig en robot. För mig ligger det intressanta i dels hur roboten är konstruerad rent fysiskt, dels hur personligheten beskrivs.

I den här boken simuleras hjärtslag och andning hos roboten, men 
  • man kan inte känna pulsen, hjärtslagen känns och hörs bara i bröstet
  • Andningen känns ur munnen, varm och fuktig

Att bestämma personligheten hos en robot liknar de råd vi får för att bestämma sig för karaktärernas personligheter:. McEwan har valt en av många möjliga modeller, nämligen följande dimensioner:

”Social kompetens, extraversion, mottaglig för yttre erfarenheter, noggrannhet, emotionell stabilitet”.

Den  här roboten, som kallas för Adam, blir alltmer människolik. Redan på sidan 76 visar han ”devoted attention”, ja till och med ”delight”!  Längre fram blir han förälskad i samma kvinna (Miranda) som jaget, och till och med ligger med henne. (Han kan få penisen styv genom att fylla den med vatten).

I en intressant episod blir jaget inbjuden att träffa Alan Turing. Den gamle matematikern berättar att några robotar tagit livet av sig när de upptäcker hur inkonsekvent människan är, t.ex. hur människan förstör jorden som hon ändå måste bo på.

Den stora kollisionen mellan artificiell och mänsklig intelligens kommer när Adam självsvåldigt avslöjar att Miranda ljugit, visserligen med gott uppsåt, i en domstol. Jaget angriper Adam och stuvar undan honom, ”livlös”, i en garderob. Miranda skickas i fängelse för sitt edsbrott.

Många sidohistorier kommer upp, politiska frågor, likaväl som frågan om hur människan måste balansera lögn och sanning för att överhuvudtaget kunna leva, och hur en robot aldrig kan fås att förstå den balansen.

Tyvärr har förlaget missat att det kommit in sammanhangslösa stycken på några ställen - förvillande och helt oacceptabelt.


När jag ser på boken med mina ”roman”-ögon ser jag att den inte följer den dramatiska kurvan, att ”gestaltning” är så gott som helt frånvarande och att den innehåller alltför mycket ”fakta-presentation”. Ändå var jag fascinerad av den. Fakta om politiska händelser kunde jag skumma eller helt enkelt hoppa över. Vad jag fastnade för var försöken att visa hur ett strikt logisk tänkande kommer i konflikt med sociala hänsyn, hur hämnd kan försvaras när en vänskap är tillräckligt stark och hur ett barn kan få människans korthus att ramla ihop.


Inga kommentarer: