Teonauterna av Sam Ghazi

Sam Ghazi : Teonauterna. Norstedts, 2019.

Jag trodde att jag skulle läsa en bok som handlade om hur en kroppslös hjärna skulle uppfatta sin omgivning, och det stämde väl delvis, men det blev mycket mer komplicerat än så.  

Så här börjar boken: 

”Hon släpper kassen där jag ligger på botten. När hon stoppar ner sin skrynkliga hand skrapar hennes vigselring mot mitt hölje av metall.”

Så fortsätter det i en sida.

På nästa sida början boken om igen:

”Adam Kashviri befann sig längre bort än någon annan från resten av mänskligheten.”

Mina reaktioner:

En hel del text handlar om vad det innebär att vara död men ändå uppleva det levande livet omkring sig. En annan väsentlig fråga är förstås hur människor omkring den kroppslösa hjärnan upplever den (som kallar sig själv för ”jag”). Finns det ett kroppslöst ”jag”?

Vad innebär det att vara död men ändå uppleva sin omgivning? frågar jag, medan Jasmine, den kroppslösa och i en dosa instängda hjärnfunktionen frågar sig: ”Om livet är summan av de funktioner som motstår döden, räcker det med en hjärna för att vara levande?”

Själv svarar jag på frågan med en motfråga: Varför låter författaren henne behålla syn (i form av ett kameraöga)  och hörselförmåga, ja t.ill och med viss talförmåga? En viss kontakt med yttervärlden är tydligen nödvändig.

Jasmines mamma får hennes återskapade hjärnfunktioner inbyggda i en dosa, men hennes partner, Adam, behåller i hemlighet en kopia, vilket är strängt förbjudet. Hennes mamma saknar Jasmine så mycket att hon måste begrava dosan, medan Adam låter henne från dosan delta i ett vardagsliv som blir alltmer inskränkt, ja rentav farligt, allteftersom han blir äldre, får stroke och till slut dör.

Den ”verkliga” Iasmine dog under ett uppdrag tillsammans med Adam. De reste i ett rymdskepp med namnet ”Oberon”, älvornas konung. Det gällde en forskningsexpedition som gick ut på att undersöka ett astronomiskt fenomen kallat ”Trögkryparen”, ett ofantligt föremål i form av ett björndjur (finns på omslagssidan) och som har något med Gud att gör över går i misstänksamhet, näst intill paranoia. En förnedrande situation när han berättar om färden för några unga soldater ger en föreställning om hans degradering.

Boken är fascinerande, språket är poetiskt, och fragmenten lockar till att skapa ett sammanhang. Må varje läsare bära med sig sin egen bild. För mig är den hjälplösa situationen när de kroppslösa hjärnfunktionerna uppfattar hur mat kokar över på spisen och ändå inte kan ingripa en av de mest skrämmande.

*************

Detaljer att fundera på:

”Adam tog en klunk ur vattenflaskan som hängde i bältet. ” (sid. 74)

Jag funderar på hur det fungerar i tyngdlöshet. Hur hänger vattenflaskan? Hur kan man ta en klunk, måste man inte suga för att få i sig vatten?

Döendet beskrivs på fyra och en halv sida. Jag som själv trott att jag dött en gång förvånas över detaljerna av smärta. Adrenalinet som sprutades runt i kroppen balanserade smärtan inne i mig till en förvåning: Var det så lätt att dö?

Ur synvinkeln ”romanskrivande” är detta inte en bok som kan användas för att lära ”nybörjare” att skriva romaner. Den har ingen lättfångad dramatisk kurva, fragmenten är svårbegripliga och ”planteringarna” följs inte upp - jag undrar t.ex. fortfarande vad scenen med delfinerna är bra för. Inte heller är karakteristiken av Adam eller Jasmine särskilt djupgående. Är de extra- eller introverta? Planerande eller impulsiva? Sådana enkla karaktärsbeskrivningar är ingenting för Sam Ghazi.