Kognition

Människors minne är kort. Jag trodde dock, i min naivitet, att åtminstone forskare skulle ha förmågan att kontrollera sina källor. Här hittar jag en nyutkommen bok i "Kognitionsvetenskap" som sägs vara den första på svenska inom detta problemområde. Ja, den första på länge.
Men det finns åtminstone tre böcker som behandlat området tidigare.
En mycket tidig, i själva verket innan den sk kognitiva revolutionen. Nämligen: Yvonne Waern: Kunskap och tankeprocesser. En introduktion i kognitiv psykologi. Utkom 1973 på AWE/Gebers.Kanske för tidig för att beaktas?
En senare, nämligen Yvonne och Karl-Gustaf Waern: Tänkande pågår. Utgiven på Liber 1984. Kanske för populär? Dessutom utgången på förlaget.
En som använts länge, nämligen: Lundh, Montgoimery & Waern: Kognitiv Psykologi. Utkom första gången på Studentlitteratur år 1992.
Vore det inte rättare att kalla dden nya svenska boken om Kognitionsvetenskap för en uppdatering av det nya samt en sammanfattning av det gamla? Det behövs en sådan bok, det håller jag med om! Det är bara fel att kalla den för den första!

Smulor av efterforskningar: Läsande

Under arbetet med Karsjöhultsboken var jag förstås tvungen att leta efter information om hur man levde på 1700-talet. En av de frågor jag ställde mig var vad man läste på den tiden.

Det första jag fick veta var att det påbjöds att klockaren skulle lära alla att läsa. Redan i slutet på 1600-talet kom den bestämmelsen. Det gick förstås inte så bra.Klockaren hann inte med alla och de flesta måste ju arbeta och hade inte tid att lära sig något annat. År 1724 kom en bestämmelse att alla föräldrar måste lära sina barn att läsa. Hur skulle de kunna det, om de inte själva kunde läsa? Ändå sägs läskunnigheten i Sverige vara ovanligt hög (i jämförelse med andra länder) på den tiden (tidigt 1700-tal).

Präster kontrollerade genom husförhörenom deras församling kunde läsa . Det visade sig att 'enkla' människor - dvs torpare och tjänstefolk - bara kunde läsa sådant som var dem välbekant. Vad var det? Psalmboken, lilla katekesen. De tio Guds bud. Man läste alltså mer eller mindre utantill.
Mer om litteratur som lästes i de 'högre' stånden kommer senare.

Tvivel och tvekan inför andra boken

Nu är första råversionen av andra boken i Karsjöhult-serien klar. Och jag anfäktas redan av tvivel. Blir den här boken lika uppskattad som den första? Var det verkligen en god idé att tvinna ihop två kvinnoöden? Hur mycket fakta har jag fått fel den här gången? Jag har naturligtvis inte tänkt på allt.

Titelförslag

Vad ska jag kalla den nya boken för? Det ska vara något med prinsessa.Det är ett av ledmotiven.
Den första versionen kallade jag för: Prinsessa och plebej. Litet tråkigt tycker jag.
Nu tänker jag: Det sägs att en prinsessa.

Vad sägs?

Börja från slutet?

Jag lyssnade på en god berättare i Babel häromkvällen, nämligen Jonatan Irving. Han menade att han alltid (numera?) skrev den sista meningen först.
Jag vet visserligen hur jag vill sluta, men inte tänker jag skriva den sista meningen först?
Eller? Kanske en god idé.
Vad sägs om följande:
'Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Åtminstone Harald.'
Bra?

Fem exemplar kvar!

Plötsligt är det bara fem exemplar kvar (av 107). Förlaget vill att jag ska trycka upp 100 till (jag får bekosta restupplagan).
Jag tänker mig att göra boken tillgänglig elektroniskt i stället. Vad tycks om den idén?

Bilden av Karsjöhult växer fram

Först visste vi att Karsjöhult hade blivit 'nederött' av en torpare. Detta var 1716. Sedan visade det sig att han bott där i mer än 20 år! Karsjöhult fanns alltså som beboeligt hus redan före 1686! Kanske han reparerade det nödtorftigt, för nu berättade Ingemar Wikenros att Micke Andersson (torparen) flyttade från Karsjöhult 1722. Det verkar som om hans sondotter, Margareta Karlsdotter, flyttade in där 1725. Och bodde där till minst 1730. Nu återstår det att plöja 30 år av dödböcker för att få reda på vem som bodde där fram till 1760. Då vet vi att Charlotta, änkenåden med hemligheten, bodde där. Spännande!