Dramat i Paris sänder vågor av skräck
genom mitt minne. Det var året när yngsta dottern arbetade som ”au
pair” i Paris. Hon arbetade halva dagen och studerade franska den
andra. Hon lärde känna både de goda och dåliga sidorna av ett au
pair arbete. Också med Paris blev hon bekant. Vi åkte dit för att
hälsa på henne. I Metron var vi när vi hörde smällen ovanför.
När vi kom upp ur Metron, var där kaos. Massor med upprörda
människor som skrek på franska. Vi förstod inte så mycket förrän
vi kom till hotellet. Det hade varit ett bombattentat alldeles
utanför ett stort varuhus. Vi hörde att det var en terrorgrupp från
Libanon som hade några krav som inte uppfylldes. De hotade med mer.
Det blev mycket mer. Under tiden bestämde vi att dottern skulle åka
hem. Det var inte så lätt. Bussarna ställdes in. Hon fick ta ett
överfullt tåg. Med pick och pack (inklusive en synt). Hennes au
pair - familj förstod ingenting. ”Om ni är så rädda, varför
skickar ni hit henne?” undrade de. Är parisarna mer tåliga,
kanske? Efter Algerietkriget blev de vana. Senare var man tvungen att
ha visum för att åka till Frankrike. Jag har sparat ett gammalt
pass med ett franskt visum i. Ska det börjas nu igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar