Yngre man   En novellantologi utgiven av Joelsgrådens förlag

En yngre man – noveller 

Förlag: Joelsgården förlag, 2019 

Bokrecension 

Boken ”En yngre man” består av 39 noveller från olika författare och där några av författarna har bidragit med två noveller. 

I bokomslaget får vi se en silhuett av en äldre kvinna och en yngre man. Den ger en känsla av mystik och sorg som framhävs i mörka och dystra färger. 

Kärleken är vacker och full av glädje och borde kanske istället framhäva kärlekens färger oavsett hur stor eller liten åldersskillnaden är mellan de som lär känna varandra, har lärt känna varandra, kommer att lära känna varandra eller kommer att vara tillsammans resten av sitt liv och oavsett om de kommer att göra det eller inte. 

I boken får vi läsa om kärleken mellan en äldre kvinna och en yngre man på olika sätt. Här beskrivs den yngre mannen som oemotståndlig, mystisk, oerfaren, komisk, omtänksam och som en magnet eller ögonsten för den äldre kvinnan. 

Boken beskriver kvinnan som väldigt sårbar och lämnad full av sorg. Antingen har hennes man lämnat henne eller så har hon lämnat sin man och nu söker hon tröst och kärlek hos en yngre man som ser upp till henne. 

I kärleken finns inga gränser och bokens olika författare har beskrivit kärleken ur olika synvinklar med både glädje och sorg. 

En del noveller beskriver musikens ljuva toner som glädjen i kärleken medan andra beskriver konst, naturen eller integration. 

Tolkningen är fri och varje människa har sin unika smak och vad man finner intressant när det gäller både konst och innehållet i en text. 

Man får ge boken lite tid, eftertanke och reflektion, för att kunna smälta innehållet i varje novell. 

Därför rekommenderas boken för sitt unika innehåll som kan tilltala många människor och på olika sätt. 

Av: ”MiriMirre” 

Teonauterna av Sam Ghazi

Sam Ghazi : Teonauterna. Norstedts, 2019.

Jag trodde att jag skulle läsa en bok som handlade om hur en kroppslös hjärna skulle uppfatta sin omgivning, och det stämde väl delvis, men det blev mycket mer komplicerat än så.  

Så här börjar boken: 

”Hon släpper kassen där jag ligger på botten. När hon stoppar ner sin skrynkliga hand skrapar hennes vigselring mot mitt hölje av metall.”

Så fortsätter det i en sida.

På nästa sida början boken om igen:

”Adam Kashviri befann sig längre bort än någon annan från resten av mänskligheten.”

Mina reaktioner:

En hel del text handlar om vad det innebär att vara död men ändå uppleva det levande livet omkring sig. En annan väsentlig fråga är förstås hur människor omkring den kroppslösa hjärnan upplever den (som kallar sig själv för ”jag”). Finns det ett kroppslöst ”jag”?

Vad innebär det att vara död men ändå uppleva sin omgivning? frågar jag, medan Jasmine, den kroppslösa och i en dosa instängda hjärnfunktionen frågar sig: ”Om livet är summan av de funktioner som motstår döden, räcker det med en hjärna för att vara levande?”

Själv svarar jag på frågan med en motfråga: Varför låter författaren henne behålla syn (i form av ett kameraöga)  och hörselförmåga, ja t.ill och med viss talförmåga? En viss kontakt med yttervärlden är tydligen nödvändig.

Jasmines mamma får hennes återskapade hjärnfunktioner inbyggda i en dosa, men hennes partner, Adam, behåller i hemlighet en kopia, vilket är strängt förbjudet. Hennes mamma saknar Jasmine så mycket att hon måste begrava dosan, medan Adam låter henne från dosan delta i ett vardagsliv som blir alltmer inskränkt, ja rentav farligt, allteftersom han blir äldre, får stroke och till slut dör.

Den ”verkliga” Iasmine dog under ett uppdrag tillsammans med Adam. De reste i ett rymdskepp med namnet ”Oberon”, älvornas konung. Det gällde en forskningsexpedition som gick ut på att undersöka ett astronomiskt fenomen kallat ”Trögkryparen”, ett ofantligt föremål i form av ett björndjur (finns på omslagssidan) och som har något med Gud att gör över går i misstänksamhet, näst intill paranoia. En förnedrande situation när han berättar om färden för några unga soldater ger en föreställning om hans degradering.

Boken är fascinerande, språket är poetiskt, och fragmenten lockar till att skapa ett sammanhang. Må varje läsare bära med sig sin egen bild. För mig är den hjälplösa situationen när de kroppslösa hjärnfunktionerna uppfattar hur mat kokar över på spisen och ändå inte kan ingripa en av de mest skrämmande.

*************

Detaljer att fundera på:

”Adam tog en klunk ur vattenflaskan som hängde i bältet. ” (sid. 74)

Jag funderar på hur det fungerar i tyngdlöshet. Hur hänger vattenflaskan? Hur kan man ta en klunk, måste man inte suga för att få i sig vatten?

Döendet beskrivs på fyra och en halv sida. Jag som själv trott att jag dött en gång förvånas över detaljerna av smärta. Adrenalinet som sprutades runt i kroppen balanserade smärtan inne i mig till en förvåning: Var det så lätt att dö?

Ur synvinkeln ”romanskrivande” är detta inte en bok som kan användas för att lära ”nybörjare” att skriva romaner. Den har ingen lättfångad dramatisk kurva, fragmenten är svårbegripliga och ”planteringarna” följs inte upp - jag undrar t.ex. fortfarande vad scenen med delfinerna är bra för. Inte heller är karakteristiken av Adam eller Jasmine särskilt djupgående. Är de extra- eller introverta? Planerande eller impulsiva? Sådana enkla karaktärsbeskrivningar är ingenting för Sam Ghazi.

Om Ian McEwan: Machines like me

Om Machines like me av Ian McEwan

En man har lagt ner en förmögenhet på att skaffa sig en robot. För mig ligger det intressanta i dels hur roboten är konstruerad rent fysiskt, dels hur personligheten beskrivs.

I den här boken simuleras hjärtslag och andning hos roboten, men 

• man kan inte känna pulsen, hjärtslagen känns och hörs bara i bröstet
• Andningen känns ur munnen, varm och fuktig

Att bestämma personligheten hos en robot liknar de råd vi får för att bestämma sig för karaktärernas personligheter:. McEwan har valt en av många möjliga modeller, nämligen följande dimensioner:

”Social kompetens, extraversion, mottaglig för yttre erfarenheter, noggrannhet, emotionell stabilitet”.

Den  här roboten, som kallas för Adam, blir alltmer människolik. Redan på sidan 76 visar han ”devoted attention”, ja till och med ”delight”!  Längre fram blir han förälskad i samma kvinna (Miranda) som jaget, och till och med ligger med henne. (Han kan få penisen styv genom att fylla den med vatten).

I en intressant episod blir jaget inbjuden att träffa Alan Turing. Den gamle matematikern berättar att några robotar tagit livet av sig när de upptäcker hur inkonsekvent människan är, t.ex. hur människan förstör jorden som hon ändå måste bo på.

Den stora kollisionen mellan artificiell och mänsklig intelligens kommer när Adam självsvåldigt avslöjar att Miranda ljugit, visserligen med gott uppsåt, i en domstol. Jaget angriper Adam och stuvar undan honom, ”livlös”, i en garderob. Miranda skickas i fängelse för sitt edsbrott.

Många sidohistorier kommer upp, politiska frågor, likaväl som frågan om hur människan måste balansera lögn och sanning för att överhuvudtaget kunna leva, och hur en robot aldrig kan fås att förstå den balansen.

Tyvärr har förlaget missat att det kommit in sammanhangslösa stycken på några ställen - förvillande och helt oacceptabelt.

När jag ser på boken med mina ”roman”-ögon ser jag att den inte följer den dramatiska kurvan, att ”gestaltning” är så gott som helt frånvarande och att den innehåller alltför mycket ”fakta-presentation”. Ändå var jag fascinerad av den. Fakta om politiska händelser kunde jag skumma eller helt enkelt hoppa över. Vad jag fastnade för var försöken att visa hur ett strikt logisk tänkande kommer i konflikt med sociala hänsyn, hur hämnd kan försvaras när en vänskap är tillräckligt stark och hur ett barn kan få människans korthus att ramla ihop.

Av Gudarna Märkta. Av Snezana Lindskog

I denna bok får vi följa några människors öde i en tid före kristendomens införande i Sverige. Efterhand uppdagas en alkoholist, tjuv och mördare, en kvinnan som om och om igen förlorar sina foster, en slavinna som blir brutalt våldtagen och en ung flicka som drömmer om en ung man.

Läsaren rycks med från första sidan. Det börjar som i en mardröm. Scener fladdrar fram och byts ut i en surrealistisk virvel där läsaren ganska snart tvingas släppa taget om verkligheten och låta sig dras med i en malström av obegripliga och motbjudande händelser. 

Den drömmande overkligheten förstärks av det ålderdomliga och egenartade språket, som till exempel ”en kärlek skapar ljuvliga suckar” eller ”utsirade marmorstenar ger resonans av kungligt djup”. Drömmar återkommer, men också skildringar av en uråldrig verklighet där gudar blidkas genom blot och bytesekonomin illusteras genom marknader där till exempel hantverksalster byts mot en häst eller en slav.

Drömmar och verklighet vävs ihop till en egensinnig och ovanlig historia, där asagudarna spelar ett spel med människor som pjäser - en uråldrig föreställning om människans öde som ligger i någon annans hand. Känslan av människornas hjälplöshet inför sitt öde gör att jag knappast törs vända sidorna. Vad ska hända nu? Hur spelar gudarna sitt spel, egentligen? 

Författarinnan visar en ovanlig känsla för såväl seder som vardagsliv i en tid när asagudar dyrkas,, samtidigt som skildringarna får en särskild dimension av hennes poetiska språk.

När jag lade boken från mig levde människorna kvar i mina tankar. Hur värjer man sig mot gudars spel? Att blota måste ändå vara ganska naturligt i försöken att blidka gudarna?

Detta är en bok som tål att läsas flera gånger. Både språk och händelser ger stort utbyte vid  omläsning och eftertanke. 

Jag ger boken 4 poäng av 5.

Tora Greve: Hammerslag

En oscariansk alternativhistoria är författarinnans egen undertitel till sin historiska science fiction berättelse.

Det är i början av  1900-talet. Uppe i de norska bergen råkar några medlemmar ur familjen Hammer ut för  underliga händelser, som får dem att undra om det bakom dem möjligen kan ligga  marsianer som vill flytta till jorden. Utomjordingarna kan ha parkerat sig på baksidan av månen, dels för att inte synas från jorden, dels för att ha nära till jorden. 

Familjen Hammers medlemmar är oväntat tekniskt avancerade och har dessutom tillgång till så gott som oändliga resurser. De startar ett stort projekt, bekostat av en medlem i familjen. I projektet byggs ett tekniskt underverk, en kanon som utgörs av en massaccelerator,  inne i berget Gaustatoppen. Men faktum är att kanonens mynning pekar österut - mot Stockholm.  Eftersom Norge är i union med Sverige, blir den svenske kungen intresserad och några svenska spioner misslyckas snöpligt med att avslöja projektets hemlighet.

 Projektet genomförs med framgång samtidigt som det uppenbaras att  en i familjen har en minst sagt egendomlig bakgrund, där både andra solsystem och planeten Mars nämns. Det ska påpekas att skrämmande fantasier om rymden och rymdvarelser inte var ovanliga vid den tiden. Även om vissa avslöjanden görs slutar boken ändå hoppfullt . 

En av  inspirationskällorna till berättelsen  är Jules Verne, en annan är  biografin om Kristian Birkeland, Norrskenet, av Lucy Jago. 

Tora Greve har skänkt oss en intressant och mystisk historia, berättad i ett oerhört vackert, skimrande språk. Med glimten i ögat berättar hon om både forskare och teosofer. Därtill presenterar hon tekniska problem och deras lösningar  på ett skickligt sätt. Vid sidan av själva berättelsen gör detaljrika skildringar av miljö, inredningar och arkitektur i Norge boken mycket läsvärd. 

E-bok!

Nu har 'Den ovälkomna gåvan' tagit slut på förlaget.
Jag bestämde mig då för att göra en e-bok av den.
Den finns nu färdig - men bara hos mig för tillfället.

Är det någon som skulle vilja ha den, så skriv till mig:

yvonne.waern@gmail.com

Om mina historiska böcker. Hos Löv & Craig

Jag blev inspirerad att skriva något mer allmänt om mitt skrivande.här kommer texten som du också kan hitta på länken nedan:
https://narjagserdig.wordpress.com/gastbloggare/yvonne-waern-2/

Jag har haft ett yrkesliv som engagerat mig. När det tog slut, var då engagemanget slut? Först ja. Sedan hittade jag något annat.

På sommaren kom en kvinna från en fjärran tid till mig. Det var i sommarhuset från 1600-talet hon först pockade på min uppmärksamhet. ’”Vi kvinnor hade det svårt på den tiden”, hörde jag henne säga. ”Inte blev vi myndiga förrän vi blev änkor. Och då var det så dags!”

Två kvinnor som bott i sommarhuset har jag följt som unga, mödrar och änkor. Deras tid som omyndiga och myndiga, gårdsmoror och guvernanter har jag skildrat. Det har blivit fyra böcker om kvinnoliv, från 1720 till 1822. Kärlek och glädje, men mest sorg och bekymmer. Änkenådens hemlighet var ett ”oäkta” barn. Prinsessan i ”Det sägs att en prinsessa”, var ”bara” en kaptensdotter från Pommern. ’Moln över morgonrodnad’ speglade Auroras kamp mot vrede och sorg. ’Den ovälkomna gåvan’ var Marias. Hon både kunde och måste bota djur och människor. Hennes mor Aurora fick kämpa mot fördomar och oförståelse.

Jag är glad över min lidelse. Jag är lycklig över att kunna väva en människas livshistoria ur de trådar som ännu är kvar; i dagböcker, i tingsrättsprotokoll och i kyrkoböcker.

Nästa projekt kommer att bygga på ännu en lidelse: hur hanterar vi vår värld, egentligen? Hur behandlar vi våra medmänniskor? En allegori i vrede över vårt slöseri med de oss givna rikedomarna. Få se vad det blir, hur det går!

Tre ben står mina böcker på: engagemang, historiska fakta och fantasi. Det har gått bra så här långt. Hoppas det kan få fortsätta.

Att skriva en historisk roman: Den ovälkomna gåvan

Den här boken är den fjärde i en serie historiska romaner. Därför gav den mig särskilda problem. Jag måste vara konsekvent samtidigt som jag inte fick upprepa mig.

Tidigare hade jag skrivit en hel del om hur man levde på landet på 1700-talet. Hur levde folk? Vad åt människor på landet? Vilka kläder hade de? Fast jag försökt ta reda på det mesta, missade jag en del. I en av de tidigare böckerna hade jag gjort fel på vad det fanns för vägar. Jag hann rätta det i tid. I en annan bok hade jag låtit 1700-talets bönder såga ner träd. Fel! På den tiden högg man träden. Släktforskare är kunniga i historia. Ett bra ställe att träffa vänliga och hjälpsamma människor är: http://aforum.genealogi.se.

För den nya boken bestämde jag mig för att det var nog med historisk efterforskning. Kyrkoböckerna fick räcka. Jag skaffade mig ett halvårs abonnemang på Arkiv Digital. (www.arkivdigital.se) Kan rekommenderas till alla som vill skriva historiska romaner i svensk miljö!

Redan tidigare letade jag i digitala kyrkoböcker. Jag var intresserad av ett särskilt hus. Gårdar är lätta att hitta i de digitaliserade husförhörslängderna, eftersom där oftast finns register i bokstavsordning. Men så besvärligt det är är att läsa husförhörsanteckningarna! Ibland undrar jag varför prästerna skrev så otydligt. Varför de kladdade de så? Var det något de ville dölja? Jag avslöjade en präst. Där han suddat och skrivit över syntes ändå: ’ Dränkt sig med flit’. Det var något att hänga upp en berättelse på!

Eller förresten… Jag ville ju också fortsätta berättelsen om den unga kvinnan,Aurora Ottiliana. Hon som just gift sig. Aurora blev änka för andra gången vid 28 års ålder. Med tre barn!

Hennes bror dog i syfilis. Och en piga i granngården dog i samma sjuka. Detta fick jag reda på ur ’dödboken’. Litet skandaler skadar inte i romaner! Mera skandaler. Aurora Ottilianas yngre syster, Lisa, hade i kyrkoböckerna några olika ’oäkta’ barn. Två gånger gifte hon sig efter barnsbörden. Sexstraffen var obevekliga och sexdriften lika stor som nu. ’Lägersmål’ heter det eller ’lönskaläge’. Båda skyldiga fick betala böter. Om de inte lägrat varann ’under äktenskapslöfte’, förstås.

Men hur var det nu med Maria, dottern som föddes 8 månader efter Auroras makes död? Vem var hennes ’riktige’ far? Vad kunde hon ha fått med sig i livet? En ovälkommen gåva! Nu slog fantasin till. Den röda tråden stod flickan för, Maria med den ovälkomna gåvan. Sedan vävde jag in kapitel med de mer eller mindre pikanta detaljer jag hittat i kyrkoböckerna.

Om jag lyckats balansera fantasi och fakta vet jag inte. Jag vet att människor på den tiden trodde att det fanns personer som hade förmåga att bota. Maria fick inga barn. Jag hoppas att ingen annan släkting blir störd av min tolkning av flickans ’ovälkomna gåva’.

PS Den här bloggen finns också på booqla.

Recension hos Bibliotekstjänst

I dag är jag riktigt glad! Elsbeth Hermansson på Bibliotekstjänst (BTJ) har läst min senaste bok 'Den ovälkomna gåvan' och skrivit om den bl.a. så här:

Fjärde boken om Stråle-släkten utspelar sig i tidigt 1800-tal. Miljön är Vättern och väglöst land i Tivedenskogarna med skrämmande vargar, vättar och vittror. Folktro och vidskepelse har stort inflytande i det vardagliga livet. Dottern Maria, med sina röda ögon, har fått gåvan som synsk och att kunna bota värk och skador. Klok-Bella och Klok-Sirkku är hennes läromästare. Många uppsöker Maria ”som kunde göra gott”, att bli kallad häxunge är hon stolt över.  Personskildringen är utmärkt, likaså språket. Romanen rymmer ett stycke svensk historia såsom Gustav IV Adolfs krigshandlingar och bygget av Göta Kanal. Författaren har lyckats ännu en gång!

Publiceras i BTJ-häftet nr 19, 2015

(Jag har markerat de meningar jag gillar mest, och så har jag förkortat litet, enligt BTJ:s regler för publicering)

I Undenäsgården den 22 augusti

Fantasi och fakta del 2

Kåserier kring Undenäsböcker

Ingemar Wikenros och Yvonne Wærn besöker Undenäsgården för föredrag och boksignering

Missa inte det!

Tid: Lördag 22 augusti kl. 17.00

Plats: Undenäsgården, Stora salen

Fika finns att köpa under pausen

VÄLKOMNA!

Recension av "Den ovälkomna gåvan", skriven av Ronnie Lundin

Den fristående uppföljaren till ”Moln över morgonrodnad” tar vid där den gamla slutar. Vi får fortsätta att följa Aurora i sitt nya äktenskap med officeraren Claes.

En varghund blir barnens bästa vän, inte minst den lilla Marias, som har fått en ovanlig förmåga att läka och hela, förutom att hon verkar förstå djuren.

I skuggan av ofärdstider där Sverige förlorar Finland 1809 och krigen med Napoleon lever myterna och skuggorna i skogarna i människornas sinnen. Marias gåva att läka gör att sjuka människor söker sig till henne medan prästen och andra lärda förfasar sig över Djävulens påverkan på ett litet barn.

En trädocka med en alruna som halsband får Maria av en läkekunnig finsk kvinna. Alrunan förskräcker Aurora som får veta att det är en farlig talisman.

”Den ovälkomna gåvan” är en annan sorts bok än ”Moln över morgonrodnad”, även om det handlar om samma människor. Här har Maria en huvudroll där vi gradvis dras in i en mytisk och mystisk värld där verklighet och fantasi flyter samman.

Om det främst är en historisk roman eller en fantasybok får andra avgöra. De båda genrerna flätas i alla fall samman till en spännande roman som borde passa många.

Recension av Moln över morgonrodnad. Skriven av Ronnie Lundin.

Moln över morgonrodnad Yvonne Waern. Recito förlag 2014

Den unga hustrun Aurora blev bortgift med den lågadlige Anders Gustaf som visade sig vara en slarver och suput. När han avlider genom ”sår i halsen” får hon ta hela ansvaret för barn och gård. Svårt och ovant, men hon växer sakta in i uppgiften.

En ny förälskelse blir hennes väg in i ett nytt liv, medan hennes kusk Kalles liv trasslar till det för sin del.

”Moln över morgonrodnad” är en fristående uppföljare till Yvonne Waerns tidigare romaner om bygden runt säteriet Fräckestad. Vi får en inblick i hur livet i början på 1800-talet kunde vara hos dåtidens motsvarighet till vår medelklass och bygger på verkliga händelser. Waern har gjort grundliga forskningar kring livet under den här tiden och boken är både underhållande och lärande. Inte minst får vi följa de hårda prövningar som bokens huvudperson Aurora får utstå, trots att hon tillhör de mer privilegierade människorna med tjänstefolk och ägor.

Språket är bitvis mycket vackert och målande, som de första meningarna ”De mörka soldaterna bakom huset drog sig sakta tillbaka allteftersom solen steg upp. Snart kröp de ihop under träden.”

Ibland känns det som om författaren skriver en biografi, och delvis är det en sådan också. Men det är en roman och ska läsas som en sådan.

Det blev en läsvärd stund och inte minst fick jag lära mig lite mer om bland annat den idag osannolika kyrktagningen, att kvinnor var ”orena” efter en förlossning och inte ens fick vara med på sina barns dop.

För den som gillar historiska romaner är det här en bra bok.

Recension av Ronnie Lundins "Hamarsmans ättlingar"

Det är 1400-tal på Fårö i Ronnie Lundin nya bok ”Hamarsmans ättlingar*”.  Vi får följa några generationers slitsamma liv på Fårö. En del av de fiktiva personerna känner vi redan från boken ”Hamarsmans dotter”. I den nya boken är det inte bara fattigdomen och överheten som ställer till besvär utan också en präst som vill vara förmer än sina släktingar, en präst som förråder den heliga biktens hemligheter. 

Som läsare får vi dela Fåröböndernas svält och sorg, fåfänga strävan och svåra umbäranden. Färderna till Gotska Sandön följer jag med spänning och förfäran. Jag gläds med männen över vrakgodset och våndas över mötet med de omkomna ägarna, stormens offer. Under folkets raster och väntetider får jag också lyssna till skrönor om Havsfrun, bysen, hästskelett med guldkotor, skattsökning och hånskratt.  Ronnie Lundin känner sin ös sägenskatter väl.

Ronnie Lundin har god hand med historien, både när det gäller det enkla folket på Fårö och det härskande folket i Visby. Boken ger en god insikt i livet både på Fårö och i Visby på 1400-talet. Ett liv som liknar fastlandets i umbäranden och nöd och ändå är så annorlunda. Gotlands utsatthet som ö i Östersjön, som en bricka i spelen mellan Danmarks kungar och Sveriges hövdingar, skymtar bakom de människoöden som beskrivs. Den som vill veta något mer om Fårö än det som bjuds i turistbroschyrernas glättiga bilder kan här få rikligt med belöning.

Den 18 augusti gäller det!
Här är affischen från Töreboda bibliotek:

Författarföredrag på Töreboda bibliotek

(Här ett porträtt på mig)

Yvonne Waern

med sina berättelser från Undenäs.
Tisdagen den 18 augusti
Kl 18.30 Mingel med tilltugg.
Kl 19.00 Föredraget börjar.

Fri entré!

Bilder från Forsvik

I dag var jag och tittade på Forsvik igen. Miljöerna väcker minnen hos mig. Där bodde Kalle, där arbetade Gretas far. En man visade hur en stångjärnshammare fungerar. Långsamt och under stort oväsen smalnade järnstaven och blev något längre. Inte så att jag såg det, men han sade att det blev så. Jag såg Anders för mina ögon och undrade om han inte blivit döv. 

Inne i museet fanns också en modell av Forsvik. Visserligen från 1918, men jag kunde föreställa mig hur det var 1816. Slussen var nyss färdig, men något ångfartyg gick det inte där då. 

Jag har några foton som jag hoppas få in här.

Nu kom också omslaget!


Härligt !  Spännande att se när själva boken kommer...

Nu har jag godkänt typsättningen av den nya boken "Den ovälkomna gåvan". Väntar bara med spänning på omslaget.

Piratkopia!


Jag har just hittat en piratkopia på nätet av boken "Änkenådens hemlighet". Eftersom den fortfarande säljs, och jag har copyright på texten och förlaget harcopyright på  typsättningen undrar jag hur man ska kunna stävja detta?
Någon som vet?


Författarförbundet och förlaget (Recito) tog reda på hur det var. Det var värre än en piratkopia! Ett lockbete för att få folk att registrera sig på någon helt ovidkommande "sajt"! Usch! Så vill jag inte mina böcker ska användas!


Ja, nu fick jag brev från författarförbundets jurist. Det är så att det finns någon sajt som lurar folk att registrera sig. Sedan får man betala en månadsavgift - inte alls för att få tillgång till några böcker, utan bara så där. Så akta er! Ingen ska behöva registrera sig för att vare sig köpa eller läsa mina böcker!

Köpa kan du göra på välrenommerade ställen som Bokus etc. Läsa kan du göra på biblioteket - två av böckerna finns i e-boksform, nmligen "Änkenådens hemlighet" och "Det sägs att en prinsessa".

Varför har jag inte gjort fler böcker till e-böcker? Därför att biblioteken varit litet snåla med att ha dem till utlåning. Pappersböckena finns däremot tillgängliga på flera bibliotek.

Författandets mystik

I min senaste bok skrev jag så här om lönnen:

”

Så småningom blev Maria vän med lönnen, vårdträdet. Hon klappade den och pratade med den. Lönnens bark var grov och stammen var tjock. Maria var bara som ett lönnblad där nere på marken. En bit ovanför Marias huvud delade grenarna sig som ett paraply. Nere vid marken fanns en stor spricka. Det var något särskilt med trädet.

…

 Maria klappade mot lönnens bark. Trädet var hennes vän.

– Får jag komma in? undrade Maria, och hon kände hur trädet öppnade sig för henne.

Inne i trädet var det mörkt, men Maria såg ändå. Där var liksom en grotta, så hög att hon inte såg taket. Ovanför henne hängde silvergirlander. Det var så vackert. Det luktade gott inne i trädet. Tryggt och vänligt. Hon ville vara här. Hon satte sig ner och lutade ryggen mot trädet. Trädet berättade en saga för henne. Hon lyssnade.

 – Jag är gammal och jag har sett mycket, sade trädet. Varje vår klär jag mig i ljusa gröna löv. Varje sommar blir de mörka. Till hösten festar jag i gult och rött. På vintern blir jag ensam med mina kvistar. Varje år är jag rädd. Jag ser människor komma med sågar. Jag kan inte springa. Det gör ont!

– Nä! sade Maria och höll för öronen. Släpp ut mej!

– Nu ska du lyssna så du lär dig!

– Nä! Ja vill ut!

Trädet öppnade sig inte. I stället kände Maria hur det klämde omkring henne och höll henne fast. Hon blev rädd.

– Lyssna! sade trädet och lät både arg och bestämd.

Maria kunde inte göra något annat.

 – Det är sommar. Mina lövbarn är friska och glada. Det är då de kommer, människorna, med sina yxor.

Maria visste precis vad trädet talade om. Det som mor kallade för hamling.

”

Så skrev jag. Det var länge sedan. Ingenting visste jag om vad som skulle hända. Det hände. En stor gren började brytas loss från lönnen. Längre och längre mot huset lutade den sig. Vi var tvungna att göra något. Ack vad arboristen gjorde!

Var det mitt fel? Var det jag som gjorde att lönnen blev stympad? Eller såg jag bara vad som skulle hända? Vilken makt har några skrivna ord?